Abonnuati A Ɛtɛn Nsu Ani
1Da bi, adiyifo kuw baa Elisa nkyɛn bɛka kyerɛɛ no se, “Sɛnea wo ara wuhu no, baabi a yɛne wo hyia ha yi sua. 2Ma yɛnkɔ Asubɔnten Yordan ho a nnua bebree wɔ hɔ. Ɛhɔ de, yebetumi asi ɔdan foforo, ahyia mu wɔ hɔ.”
Ɔka kyerɛɛ wɔn se, “Eye, monkɔyɛ.”
3Obi kaa nʼadwene se, “Mesrɛ wo, bɛka yɛn ho na yɛnkɔ.”
Ɔkae se, “Mate yɛbɛkɔ.”
4Bere a woduu Yordan ho no, wofii ase buu nnua. 5Nanso wɔn mu baako rebu dua no, nʼabonnua hɔn tɔɔ asu no mu. Ɔteɛɛ mu se, “O me wura! Ɛyɛ abonnua a mekɔsrɛe!”
6Onyankopɔn nipa no bisae se, “Ɛhefa na ɛtɔe?” Ɔkyerɛɛ Elisa baabi ko no, Elisa twaa pema, na ɔtow kyenee asu no mu. Ɛhɔ ara abonnua ti no pagyaw ne ho, bɛtɛn asu no ani. 7Elisa ka kyerɛɛ no se, “Ma so yi.” Na ɔbarima no teɛɛ ne nsa yii.
Elisa Nsa Ka Aramfo No
8Bere a Aramhene ne Israel redi ako no, ɔne ne mpanyimfo tuu agyina, kae se, “Yɛbɛboaboa yɛn asraafo ano wɔ ha anaa ɛha.”
9Ntɛm pa ara, Onyankopɔn nipa Elisa bɔɔ Israelhene6.9 Israelhene no din de Yoram. kɔkɔ se, “Ntwiw mmɛn beae hɔ, efisɛ Aramfo no reyɛ nhyehyɛe, aboaboa wɔn asraafo ano wɔ hɔ.” 10Enti Israelhene hwɛɛ beae a Onyame nipa no kyerɛe no no. Elisa kɔɔ so bɔɔ ɔhene no kɔkɔ mpɛn pii, na ɛmaa nʼani daa fam wɔ mmeae a ɛtete saa no ho.
11Aramhene werɛ how wɔ asɛm yi ho. Ɔfrɛɛ ne mpanyimfo bisaa wɔn se, “Mo mu hena na ɔyɛ ɔfatwafo no? Hena na ɔka me nhyehyɛe a mayɛ kyerɛ Israelhene?”
12Mpanyimfo no mu baako buae se, “Me wura, ɛnyɛ yɛn. Elisa a ɔyɛ odiyifo wɔ Israel no na ɔka wo kokoamsɛm kyerɛ Israelhene.”
13Ɔhene no hyɛe se, “Monkɔhwehwɛ baabi a Elisa wɔ, na yɛbɛsoma asraafo ama wɔakɔkyere no.” Na nkra bae se, “Elisa wɔ Dotan.” 14Enti anadwo bi, Aramhene somaa asraafo bebree ne wɔn nteaseɛnam ne wɔn apɔnkɔ kotwaa dantaban faa kuropɔn no ho. 15Bere a Onyankopɔn nipa no somfo sɔree ahemadakye, sii afikyiri no, na asraafo, apɔnkɔ ne nteaseɛnam atwa hɔ ahyia. Ɔteɛɛ mu kyerɛɛ Elisa se, “O, me wura! Dɛn na yɛnyɛ?”
16Elisa ka kyerɛɛ no se, “Nsuro na yɛwɔ dɔm sen wɔn.”
17Afei, Elisa bɔɔ mpae se, “Awurade, bue nʼani na ma onhu ade,” Awurade buee ne somfo ani, na ɔmaa nʼani so no, ohuu sɛ Elisa nkyɛn mu a ɛkyerɛ bepɔw no, ogya apɔnkɔ ne nteaseɛnam na ayɛ hɔ ma.
18Bere a Aramfo asraafo bɔ puaa wɔn no, Elisa bɔɔ mpae se, “Awurade, mesrɛ wo, ma wɔn ani mfurafura.” Na Awurade yɛɛ nea Elisa bisae no.
19Na Elisa fii adi, kɔka kyerɛɛ wɔn se, “Moafa ɔkwan bɔne so aba. Ɛnyɛ kurow a morehwehwɛ no ni. Munni mʼakyi, na mede mo bɛkɔ onipa a morehwehwɛ no no nkyɛn.” Na odii wɔn anim koduu Samaria.
20Na woduu Samaria pɛ, Elisa bɔɔ mpae se, “Awurade, afei bue wɔn ani, na ma wonhu ade.” Na Awurade yɛe, na wohuu sɛ wɔwɔ Samaria.
21Bere a Israelhene huu wɔn no, ɔteɛɛ mu, bisaa Elisa se, “Mʼagya, minkunkum wɔn ana?”
22Elisa buaa no se, “Nkunkum wɔn. So wubekunkum wɔn a wode wʼankasa afoa ne agyan afa wɔn nnommum no ana? Ma wɔn aduan ne nsu, na wonnidi, nnom na ma wɔnsan nkɔ wɔn wura nkyɛn.” 23Enti ɔhene no too wɔn pon kɛse, na wodidi, nom wiee no ɔma wɔsan kɔɔ wɔn hene nkyɛn. Enti Aramfo afowfo no twee wɔn ho fii Israel asase ho koraa.
Ben-Hadad Tua Samaria Ano
24Akyiri no, Aramhene Ben-Hadad boaboaa nʼakofo nyinaa ano, de wɔn kotuaa Samaria ano. 25Ɛbaa saa no, ɔkɔm kɛse baa kurow no mu. Ɛyɛɛ kakra no, na wɔtɔn afurum ti nsania ani dwetɛ kilogram baako, na aborɔnoma bin kuruwa ma, na ne bo yɛ nsania ani dwetɛ gram aduonum awotwe.
26Da bi a Israelhene nam kurow no fasu ho no, ɔbea bi kɔɔ ne nkyɛn kɔsrɛɛ no se, “Me wura ɔhene, mesrɛ wo, boa me.”
27Obuaa no se, “Sɛ Awurade ammoa wo a, dɛn na metumi ayɛ? Minni aduan anaa nsa a mede bɛma wo.” 28Ɔhene no bisaa no se, “Dɛn asɛm?”
Obuae se, “Saa ɔbea yi kae se, yɛnwe me babarima da bi, na ade kye a, yɛawe ɔno nso de. 29Enti yɛnoaa me babarima wee. Afei, ade kyee no, meka kyerɛɛ no se, ‘Kum wo babarima no ma yɛnwe,’ nanso na ɔde no akosie.”
30Na ɔhene no tee saa asɛm no, osunsuan ne ntade mu. Na ɔhene no nenam ɔfasu no ho no, nnipa no huu sɛ ɔhyɛ atweaatam wɔ nʼase. 31Ɔhene no kaa ntam se, “Sɛ nnɛ mankum Safat babarima Elisa a, Onyankopɔn nkum me.”
32Elisa te ne fi a ɔne Israel mpanyimfo reyɛ nhyiamu na ɔhene somaa abɔfo kɔfrɛɛ no. Nanso ansa na abɔfo no rebedu no, Elisa ka kyerɛɛ mpanyimfo no se, “Owudifo asoma ɔbarima bi sɛ ommekum me. Sɛ odu ha a, to pon no mu, na ɔnka akyi. Na ɛrenkyɛ ne wura no bedi nʼakyi aba.” 33Elisa gu so rekasa no, ɔbɔfo no bae.
Na ɔhene no kae se, “Ɛyɛ Awurade na ɔde saa ɔhaw yi abrɛ yɛn! Adɛn nti na ɛsɛ sɛ mekɔ so twɛn Awurade?”
Elisha får en yxa att flyta
1En dag kom profeterna och pratade med Elisha: ”Rummet där vi samlas inför dig är för litet. 2Låt oss gå till Jordanfloden, hämta var sin stock och bygga ett hus åt oss där vi kan vara.” ”Ja, gör så”, svarade Elisha.
3”Men kan du inte komma med oss, dina tjänare?” föreslog någon. ”Det ska jag göra”, svarade han.
4Så gick han med dem. När de kom ner till Jordan började de fälla träd, 5men när en av dem höll på att fälla ett träd, lossnade yxan från skaftet och hamnade i floden. ”O min herre”, ropade han. ”Yxan var lånad!” 6”Var föll den i?” frågade gudsmannen.
Mannen visade honom var yxan hade fallit i, och Elisha skar av en kvist som han kastade i vattnet. Då flöt yxan upp till ytan. 7”Plocka upp den!” sa Elisha till honom, och mannen sträckte ut handen och tog upp yxan.
Elisha tar en hel armé till fånga
8En gång när kungen i Aram låg i krig med Israel och rådgjorde med sina officerare om var de skulle slå läger, nämnde han en viss plats för dem. 9Gudsmannen skickade då bud till kungen i Israel för att varna honom att närma sig just den platsen. ”Araméerna planerar att dra samman sina trupper dit”, sa han.
10Kungen i Israel skickade då bud till den plats som gudsmannen hade nämnt och varnat för, så att de var på sin vakt. Gång på gång varnade Elisha kungen på samma sätt.
11Kungen i Aram blev bekymrad och sammankallade sina officerare. ”Vill ni inte tala om för mig vem det är av er som står på den israelitiske kungens sida?”
12”Det är inte någon av oss, min herre och kung”, svarade en av officerarna. ”Det är profeten Elisha i Israel. Han kan berätta för sin kung vad du viskar i din sängkammare.” 13”Gå då och ta reda på var han finns, så att vi kan gripa honom”, befallde kungen. ”Elisha är i Dotan”, var det då någon som upplyste honom om.
14En natt skickade därför kungen en trupp med många hästar och vagnar för att omringa staden. 15När gudsmannens tjänare steg upp på morgonen och såg staden omringad av en armé med hästar och vagnar, blev han orolig. Då ropade han: ”Min herre, vad ska vi göra nu?” 16”Var inte rädd! Det finns fler på vår sida än deras”, svarade Elisha.
17Sedan bad Elisha: ”Herre, öppna hans ögon, så att han ser!” Då öppnade Herren tjänarens ögon, så att han kunde se hästar och vagnar av eld överallt på höjderna runt omkring Elisha.
18När araméerna drog fram mot dem, bad Elisha: ”Herre, gör dem blinda!” Herren gjorde som Elisha bad. 19Då sa Elisha till dem: ”Det här är inte rätt väg och inte heller rätt stad. Följ mig, så ska jag föra er till den man ni söker!” Sedan ledde han dem till Samaria.
20Så snart de kom fram till Samaria bad Elisha: ”Herre, öppna deras ögon nu, så att de kan se!” Herren öppnade då deras ögon, och de upptäckte att de var inne i Samaria. 21När kungen i Israel fick se dem, ropade han till Elisha: ”Min fader, ska jag döda dem? Ska jag döda dem?”
22”Gör inte det!” svarade Elisha. ”Brukar du döda krigsfångar som du tar med svärd och båge? Ge dem mat och dryck och skicka sedan hem dem till sin herre igen.” 23Kungen anordnade då en stor fest för dem och de åt och drack. Sedan skickade han dem hem till sin herre. Från den stunden blev det slut på araméernas räder mot Israels område.
Arams belägring av Samaria får ett snabbt slut
24Men någon tid senare mobiliserade Ben-Hadad, kungen i Aram, hela sin armé och belägrade Samaria. 25Det uppstod en svår hungersnöd i staden, och det gick så långt att man betalade åttio siklar6:25 1 sikel=12 gram. silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning6:25 Duvspillning kan också ha varit någon form av frön..
26En dag när kungen i Israel vandrade omkring på stadsmuren, ropade en kvinna åt honom: ”Hjälp mig, min herre och kung!” 27”Om inte Herren hjälper dig, var skulle jag då kunna hämta hjälp?” svarade han. ”Från tröskplatsen eller vinpressen?”
28Kungen frågade vidare: ”Vad gäller det?” Hon svarade: ”En kvinna här föreslog att vi en dag skulle äta upp min son och sedan hennes nästa dag. 29Vi tog min son och åt upp honom, men när jag nästa dag bad henne att ge sin son för att vi skulle äta honom, så gömde hon honom.”
30När kungen hörde detta rev han sönder sina kläder. När han gick på muren kunde man se att han bar säcktyg närmast kroppen.
31”Gud får straffa mig, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud i dag”, sa kungen.
32Elisha satt i sitt hus tillsammans med stadens äldste, när kungen skickade bud till honom. Men innan budbäraren kom, sa Elisha till de andra: ”Den där mördaren har skickat en man för att döda mig. När han kommer, så stäng dörren och låt honom vänta utanför, för hans herre kommer snart efter.”
33Elisha hann knappt säga detta innan budbäraren anlände. ”Det är Herren som har låtit oss drabbas av allt det här”, sa kungen. ”Hur ska jag kunna räkna med någon hjälp från honom?”
